Igår när jag klev ut genom ytterdörren och visslade på Ture ser jag nåt i ögonvrån. Jag vänder på huvudet och höll typ på att svimma när jag ser lilla Vilda sitta utanför grannhusets soprum. Efter två månader utan ett spår så har hon helt plötsligt dykt upp igen! Jag ropar på henne, men hon har hunnit bli förvildad och blir rädd och springer in i skogen. Jag går upp och hämtar matskålen och går ut igen. Fick träna tålamodet i ca 45 min innan jag fick syn på henne igen. Nu har hon känt igen mig och pratar jättemycket med mig men hon är fortrfarande skygg. När jag kommer nära så springer hon längre in i skogen. Men efter lite lockande så blev matskålen för inbjudande och jag fick tag på henne.

Hon har lyckats få ena frambenet genom halsbandet och har gnuggat upp ett otäckt står i ena armhålan. Hon luktar apa. Hon är mager som få. Hon är finast och hon är hemma! Nu är hon hos doktorn för sårskrubbning, stackars liten! Men veterinären sa att det såg värre ut än vad det var och aatt hon skulle bli helt bra igen :) Lillis <3

Jag blir så less... hur svårt ska det vara att få till ett arbetsgivarintyg? Jag behöver min a-kassa... Nu har jag väntat i över en månad och när det äntligen kommer så står det fel. Det står att det är jag som har avbrutit anställningen vilket skulle ge mig 45 dagars karens hos a-kassan. Nu var det ju så att jag fick dom att avbryta min provanställning just för att jag skulle slippa tjaffs med a-kassan. Så nu får jag väl vänta nån vecka till innan jag får ett nytt intyg och sen nån vecka till innan a-kassan har gått igenom mina handlingar. Så lagom till jul får jag pengar igen eller nåt sånt....

Det är oerhört tröttsamt att hålla på och tjaffsa och jag vill ju inte ha kontakt med dom någonsin igen. Varför ska det måsta vara så här? Jag orkar inte.... Jag vill inte...

Jag vill ha ett jobb. Nu.

Idag har jag sagt hej då till min fina vän. Minnensstunden blev väldigt fin och det känns bra att jag var där. Jag har gråtit floder och det känns som att jag har bomull i huvudet. Jag saknar henne, hon fattas mig....

Idag kom dom äntligen, våra nya ställbara sängar! Helt ljuvligt! Vill typ gå och lägga mig nu bara för att det ska bli så skönt att sova i en bra säng igen. Våra gamla har som gett upp lite och det kändes som att ligga i en hängmatta typ. TACK bästa mormor och morfar för den perfekt bröllopspresenten!

Igår hade vi hoppträning i Degernäs. Det gick väl så där. Rytmen var riktigt bra och jag red ganska jämt men han kändes lite loj (vilket inte brukar vara ett problem för oss) så jag hamna i att jag höll lite för mycket utifrån dagsformen och därmed blev han lite för försiktig i sin bjudning också. Fick en hyffsad runda på banan när den låg på 130-140cm efter att jag släppte ut honom lite mer och lät honom bli lite längre. Då tog han tag själv och vi kunde hitta bättre distanser fram till hindren. Lilla hjärtat fick vila idag och imorgon ska vi ta en lugn runda runt byn. På fredag ska jag trimma lite och i helgen är det tävlingsdax i Vännäs.

Hoppas på lite mer tryck i pållen efter återhämtningen.

I fredags förlorade jag en person som stog mig mycket nära. Hon var min "jobbmamma" som har tagit hand om mig ända sen min praktik. Jag älskade henne för hennes spontanitet och galenhet. Hon hade alltid nära till skratt och var en riktig frisk fläkt.

Jag kan inte riktigt förstå att hon inte finns mer.... det känns så overkligt.

Jenny fångade oss på bild när jag red idag :)

Kanan fick ett litet dampanfall och studsade lite :P

Men han var fin att rida i övrigt. Både i galopp....

...och i trav :)

När jag såg på Oprah idag slog det mig att vissa människor kan vara med om riktiga hemskheter och ändå har de lyckats vända sina liv och ser nu ljust på framtiden. Hur kommer det sig att människor har så olika sätt att se på saker och ting. Varför väljer vissa människor att vara offer medans andra håller huvudet högt och vägrar bli negativa? Jag menar inte att folk inte ska få bli ledsna och nedstämda, det blir alla inklusive jag själv, men jag tycker att det är synd när man väljer att hålla fast vid den negativa känslan.

Ibland är det svårt att vända uppåt igen när man har kraschlandat. Hur gör du för att komma på fötter igen efter att då har mått riktigt dåligt? Är det inte lite fascinerande att en människa som exempelvis har blivit misshandlade eller sexuellt utnyttjade av en förälder kan vara mer positiv till livet och se fler möjligheter än någon som knappt har behövt möta några egentliga motgångar? Eller är det kanske så att personer som har varit med om mycket lär sig att värdera det som är positivt i livet för att de vet hur illa det kan vara?