Idag var det dags att besöka arbetsförmedlingen igen då min sista dag som anställd var i fredags. Känns lite konstigt eftersom att jag inte har varit på jobbet på över en månad. Men, nu är det ett nytt blad i boken om mitt liv som ska skrivas.

Besöket gick bra och som vanligt får jag klara mig ganska mycket själv och det är skönt!

Har haft en riktig skithelg ur tävlingsperspektiv. Började på fredagen med att rida 130cm. Hade på de nya teknikskydden och red på islandsbettet som funkade super när jag red på det hemma. Hästen hoppade fantastiskt bra och det kändes super. Han var lite spänd och rev hinder nr 4 som stod uppe på kortsidan mellan staketet och pulvermangraven men var felfri i övrigt. Jag vänder upp på det sista hindret i grunden som var en kombination och jag hittar inget riktigt bra avstånd så jag börjar mickla... Och tillslut så har Kanan näsan typ i hindret. Han gör ett försök att hoppa men han var så nära att han bara tog grindarna som stod på marken innan han gick ner med frambenen igen. Jag åkte fram på halsen och sen stod jag på backen brevid.... SUCK!!! Så himla klantigt!!! Men, men, hästen kändes ju fin i alla fall.

På lördagen red jag 135cm. Jag hade bestämt mig för att försöka rida med lite mer galopp än dagen innan då han kändes superlydig med det nya bettet i kombination med skydden. Jag kände mig nöjd med framhoppningen och det kändes bra inför starten. Väl inne på banan kände Kanis sig plötlsit överbetslad och när jag tar en halvhalt för att hålla ihop honom mot hinder nr 3 så dör han helt av och stannar... Jag förstår att det är bettet och försöker rida utan att ta i honom och jag kommer så långt som till 7a när jag måste ta en halvhalt för att jag inte ska rida iväg honom in i kombinationen. Då dör han igen och stannar.... Känner mig frustrerad och missnöjd.... Lilla Kanan.

Så på söndagen har jag bytt tillbaka till kulbettet och han känns genast mer på igen. Lite väl stark blir han stundtals men det är bättre att han blir så än att jag inte kan ta i honom. Jag hade bytt klass från 140cm till 130cm då det inte kändes som att det var läge för oss att hoppa högre just nu. När jag vände upp på ettan kände jag att var var lite spänd men det var överkomligt, samma sak på tvåan. Sen när jag vänder upp på trean som var ett räcke med vågplank så känner jag ca tre galoppsprång innan hur hela hästen spänner till och jag manar på honom och får honom att gå fram och hoppa räcket. Samma sak blir det på nästa hinder och när jag landar efter det så står han emot hindret efter det. Jag rider på men han tar det för mycket och vi kapar ett galoppsprång på linjen. Inte för att det är hela världen när man sitter på superflygaren men det var ju inte riktigt meningen heller... Sen ska vi på ett naturhinder som stod på kortsidan mellan staketet och pulvret och det är Kanans värsta hinder. Lyckades inte få honom att gå fram och hoppa utan fick ett stopp. Parkerar honom framför och låter honom kika av sig lite och korrigerar honom. Tar om det och han hoppar bra. Resten av banan är vi felfria.

Det känns så himla surt att inte ha fått en enda bra runda i helgen.... Men jag antar att detta var nödvändigt. Nu vet jag att jag inte ska byta bett på honom och att skydden funkar bra. Hoppas på att vi får till en riktigt bra runda snart för det här börjar bli tröttsamt.

Nästa tävling blir hemma och då är jag anmäld 130, 130, 140. Och sen blir det Vännäs där vi ska rida 125, 130, 140.