Nu är allt mer eller mindre klart med mitt avslut på jobbet. Jag är sjukskriven hela uppsägningstiden och kommer att stå till arbetsmarknades förfogande i mitten på juli igen. Chefen ringde i fredags och var sur över att det stod att min sjukskrivning var arbetsmiljörelaterad i läkarintyget... Suck...!

Tävlingarna i helgen har gått både bra och dåligt. Regnet vräkte ner stora delar av helgen vilket var ett stort minus. Kallt och jävligt var det också. Banan höll ganska bra på fredagen och vi gick runt 135cm med fyra fel i första fasen. Han var spänd som få och överhoppade sig en aning men jag är nöjd över att jag löste det hela tiden. Fick även testa att hoppa vattengrav så nu vet jag att vi kan det också.

På lördagen skulle jag hoppa 140cm. Han var superfin de tre första hindrena men sen fastnade vi i ett surhål på banan när vi skulle hoppa kombinationen. Första gången fattade han nog inte riktigt att han skulle hoppa och andra gången stannade han och hoppade sedan igenom a-hindret. Han råkade även trampa på sig själv med bordden så han fick ett sår på vänster bakben. Det gjorde JÄTTEont sa stackars Kanan...

På söndagen bytte jag klass och red 130cm istället för 140cm. Vi hade en superrunda med en oturlig rivning i kombinationen i omhoppningen. Vi var första utanför placering (vilket SUGER) och näst snabbaste fyrafelaren.

Eventuellt kommer det lite bilder från helgen senare! Nu ska jag masa mig iväg till stallet och ta hand om hjärtat mitt.

Det snurrar massa tankar och känslor i mig hela tiden. Ovisshet är det värsta jag vet... Fan också att det skulle bli så här! Det här hade kunnat vara en tid när bitarna började falla på plats. Fast jobb = stabil ekonomi = förutsättningar att köpa hus. Men nu sitter jag här som hemmafru, igen. Jag vet att jag har gjort rätt, men jag kan inte komma ifrån att det känns lite orättvist. Jag känner mig lurad. Och jag är arg på mig själv för att jag lät mig bli lurad.

Just nu känner jag mig trasig, men jag jobbar på att bli hel igen.

I helgen är det tävlingar i Sundsvall. Det är gräsbana igen och det känns roligt men lite bökigt, särskillt när det inte ska vara så bra väder. Det ska bli väldigt skönt att få komma bort härifrån en stund och få fokusera på något annat. Har dessutom order från läkaren att vara mycket med hästen, vara ute mycket och göra sånt som gör mig glad så det här blir ju den pefekta medicinen!

Så nu ska jag laga mat till helgen och packa lite så jag är resklar. Sen ska hästens resväska också packas och han ska badas och göras klar.

Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas.
 
Att vara stark är att se livet som det är att acceptera dess kraft
och ta del av det att falla till botten, slå sig hårt och komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.

Träffade en av mina vackraste vänner idag. Hon är så vacker, rakt igenom. All inre skönhet lyser och ger henne en aura som gör henne ännu vackrare än vad hon redan är. Blir alltid glad av henne! Finns inget jag inte kan säga till henne.

Har varit till läkaren nu och det gick bra får jag väl ändå säga. Jag är sjukskriven en månad, vilket innebär att jag kommer att vara sjukskriven hela min uppsägningstid. Jag behöver aldrig gå tillbaka dit igen. Helt plötsligt blev det lättare att andas igen.

Nu är det bara kvar att göra upp vem som ska avbryta provanställningen och skicka in läkarintyg osv.

Nu vänder det uppåt igen!

Nu är jag en bit på väg. Har träffat chefen och det gick ganska bra. Hade hjärtklappning och skakade i hela kroppen, men jag grät inte ialla fall. Nu vet jag att jag kommer att få vända blad snart. Vi ska höras i morgon på förmiddagen och komma överens om hur vi gör men det lät inte omöjligt att hon kan avrbyta provanställningen så att jag slipper så lång karrens till a-kassan.

Om två timmar ska jag träffa läkaren. Det känns väldigt jobbigt. Jag måste ju verkligen blotta min själ för att hon ska förstå och jag är inte riktigt bekväm med att göra det inför vem som helst. Jag har inga problem med att berätta sakligt och ytligt om vad som har hänt, men när jag måste gå in på djupen blir det genast mycket jobbigare.

Men nu hoppas jag att jag snart kan få skriva soliga somriga och lyckliga inlägg i bloggen istället för dessa deppiga tankar.

Imorgon är det dags. Imorgon ska jag träffa chefen och sedan läkaren. Imorgon kommer att vara en lång dag. Men jag hoppas verkligen att imorgon är dagen som det vänder. Det känns som att jag ska gå sönder snart.